Rap jeu Jesper Högström

Jag vet inte om det alltid har varit så, men jag tycker att många bokrecensioner numera inleds med att sätta den bok som recenseras i relation till andra, enligt recensenten, sämre böcker. Inte sällan klagas det på andra författares politiska åsikter, så som de uttrycks i deras böcker. Jag är inte intresserad! Jag vill veta vad som gör den bok som recenseras bra, ingenting annat.

Den recensent som jag tycker gör det här oftast är Jesper Högström på DN. Han har nu fått efterföljare på ett lite oväntat område: fransk rap.

Jag läste om Bigflo & Oli på nån fransk rapblogg som jag glömt namnet på, hittade deras EP på Spotify och lyssnade en gång. Det lät väl okej, tyckte jag. Samma typ av flow som Aladin 135, men beats som kändes lite daterade. Dessutom rappar de lite präktigt. Det här är en teaser inför deras kommande album, där de dissar andra rappare som de tycker skryter för mycket, rappar om droger och vapen, använder autotune etc. Det är åsikter man får ha, naturligtvis. Man får t o m ha dem som utgångspunkt för sitt eget skapande. Men att skriva texter om vem man inte är, det funkar inte riktigt i mina öron.

Grejen är också att BF&O redan har gjort (minst) en låt på det här temat. Den handlar om att de inte är gangsta.

Jag är lite kluven när det kommer till Bigflo & Oli. De rappar bättre än de flesta som är verksamma i Frankrike just nu, men de har inget att säga, och rappar över beats som känns väldigt 90-tal. Undantaget är teasern ovan. Ironiskt nog kommer det beatet från en låt med Booba, Frankrikes 50 Cent (typ, jag har inte så mycket koll på honom). Och nog för att jag föredrar Bigflo & Oli framför Booba, men det känns faktiskt som den sistnämnde har något att säga.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

God Jul

Årets julklapp i Marseille är en stulen cross.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Ég er svo fokking emo

Det första jag tänkte när jag såg den här var att fler rappare borde stoppa in t-shirten. Sedan såg jag att någon på reddit kallade videon “isländsk zef“. Nu vet jag inte vad jag tycker längre.

Men det vore kul om en svensk rappare spelade in en video på Kinnekulle ring.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

En psykopat med Linkedin-konto

För några år sedan fick jag Bingo Rimérs självbiografi i present. När jag läste den fick jag känslan av att Rimér är en människa som helt saknar spärrar, och nog skulle kunna vara kapabel till att göra nästan vad som helst. Men som nöjer sig med att vara flickfotograf (som han själv kallar det).

Jag kom att tänka på Rimér igår, när jag såg Nightcrawler på bio. Jag borde inte slänga mig med psykiatriska diagnoser hit och dit, men gör det ändå: Jake Gyllenhaals rollfigur Lou Bloom är en psykopat. Av en ren tillfällighet hittar han något som han är bra på, och kan tjäna pengar på: att filma brotts- och olycksplatser och sälja materialet till en tv-station. Det är en karriär som klippt och skuren för någon som saknar spärrar. (Kevin Rahm, som spelar Ted i Mad Men, spelar en chef på tv-kanalen som blir mer och mer förfärad över bilderna Lou kommer in med – han gör precis samma min som i Mad Men, när Don Draper gör någon av sina pitcher, och den fungerar lika bra här. Kanske fick han rollen bara för den minen.) Lou Bloom hamnar mellan Bingo Rimér och en massmördare på min psykopat-skala.

Men Bloom har en annan egenhet också: han har läst på, även om det är oklart var. “Internet”, verkar vara hans eget svar, vilket får mig att tänka på Anders Behring Breivik (även om jag inte vill göra några jämförelser i övrigt). Bloom rabblar statistik, känner till tv-journalisternas ekonomiska situation, och sprider managementklyschor och livsvisdomar av den typ man kan hitta på Linkedin omkring sig (min personliga favorit: “Do you know what fear stands for? False Evidence Appearing Real.”). Den som måste stå ut med detta är hans praktikant, sedermera vice VD:n i företaget, Rick.

Hur det går för någon i filmen ska jag inte avslöja. Gå och se den, om ni klarar av en film som innehåller närbilder på trafikolycksoffer.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Årets låt (objektivt sett)

Den här låten kom inte i år, och det finns nog några som jag har hört mer under året. Men det här är den låt som jag har hört spelas på flest olika ställen: på P3, på mitt jobb, på releasefesten för Novell-boken och på gymmet. Därför känns den som det här årets mest spridda låt. Dessutom måste den väl vara Mike Will Made Its första pophit?

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Det enda inlägg du behöver läsa om fransk rap

På sistone har jag lagt en del tid på att leta efter bra fransk hiphop, eller rap som de säger i Frankrike. Det har gått sådär. Men vi tar det från början. Jag kanske har fel, men fanns det inte en tid när den näst bästa hiphopen ansågs komma från Frankrike? Saian Supa Crew åkte på turné och spelade bl.a. i Sverige, DN skickade Fredrik Strage till Frankrike för att intervjua Soprano och La Fouine, t.o.m. 113 spelade i Sverige.

Idag kommer en av världens största (kanske den största just nu) rappare från Kanada, den f.d. svenska ambassadören i Vietnam har en son som rappar och åker på turné i USA, och en och annan svensk (däribland jag) lyssnar på dansk och norsk hiphop. Det har hänt en hel del.

Fransk hiphop ser ofta ut, och låter, som i videon ovan. Det enda som saknas är en PSG-tröja (eftersom Kaaris är från Parisområdet) och motorcyklar som kör på bakhjulet. Annars har de fått med allt, d.v.s.

  • vapen
  • sportbilar som kör med dörrarna uppfällda
  • lättklädda kvinnor
  • biffiga män i bar överkropp
  • masker
  • folk som pekar finger mot kameran (För det gjorde de väl i den här videon? Jag orkar inte kolla igen bara för att se om det stämmer.)
  • tröjor med en departementssiffra

Vill man väldigt gärna se just motorcyklar kan man se den här videon. Inga PSG-tröjor där heller, men så är gänget från Lille.

Jag tycker inte det här är jätteroligt, som ni ni nog förstår. Men jag har faktiskt hittat en del grejer som jag tycker är bra också. Den här videon gillar jag, och jag gillar beatet, men rappen är mindre bra.

Jag trodde att låttiteln Ninety five syftade på Sneazzys departement, men 1995 är tydligen namnet på gruppen där han är medlem, och den gruppen delar medlemmar med L’Entourage (och den här låttiteln måste syfta på rapparnas hemort, d.v.s. Paris).

Det här är väl bra, men kanske inte så nyskapande och… bruksigt, som VBDFR-folket kanske skulle ha sagt. Det går definitivt att lyssna på, men känns inte så spännande. En annan bruksrap-låt, som jag tycker är lite bättre, är den här, av gruppen Butter Bullets (!). Dessutom är det ju alltid kul med en rappare i poncho.

Nu till det jag tycker är bra på riktigt. För letandet har gett mig en ny favorit: Aladin 135, som är väldigt ung (han har en EP på Spotify som heter Knappt myndig), antagligen kommer från Paris och i den här videon klär han sig som alla franska kickers (wesh tror jag de kallas på franska) gjorde när jag bodde i Aix-en-Provence för 13 år sen.

Aladin är med i ett crew, Panama Bende, där man också hittar La Confrérie. Det är dock ingen i crewet som har gjort det här beatet.

I samma crew hittar vi också Lesram.

Det här tycker jag alltså är bra, men låter det inte lite mycket 90-tal? Över huvud taget verkar franska rappare vara livrädda för att göra musik som skulle kunna vara något annat än hiphop. Jag ska inte säga att det alltid blir bra när rappare gör pop. Jag är egentligen inte superförtjust i Lorentz, och jag gillar Nikki Minaj bäst när hon är hård och rappar, men den franska hiphopen skulle verkligen behöva minst en Lorentz och en Nikki. Över huvud taget verkar det finnas alldeles för få kvinnor i fransk rap.

 

113 gjorde en låt tillsammans med Thomas Bangalter 2001. Det verkar dock inte ha gjort något större intryck på dagens franska rappare, vilket är synd. Dessutom tyder ju videon på nån sorts humor, även om jag inte tycker den är särskilt rolig.

Facebook Twitter Tumblr Plusone