Håkan, Bruce och satanisterna

maj 7, 2013. No comments.

Jag kan inte påstå att jag riktigt har hängt med i debatten om Håkan Hellström och hans låttexter. Det jag har läst, bl.a. Sara Martinssons inlägg på SVT Debatt, får mig dock att tänka på en kommentarstråd på I’m ugly but I’ve got a blog (om någon minns den bloggen). Jag tror att inlägget handlade om besvikelsen över att sångaren i Cannibal Corpse i en intervju framstod som en nördig mysfarbror, med World of Warcraft som ett av sina främsta intressen. I kommentarerna togs andra exempel upp på när folk blivit besvikna på black metal-konserter som inte ens hållit WoW-nivå. Så skrev någon något i stil med “att tro att black metal-musiker är satanister på riktigt är lika dumt som att tro att gangstarappare är gangsta på riktigt”. Eller som att tro att Håkan Hellström är en förvuxen pojkman på riktigt, skulle man kunna lägga till.

Musiken fyller en funktion ändå. Det bästa exempel på detta som jag har läst är Steven Van Zandts berättelse om grälet han och Springsteen ska ha haft om I ain’t got you, en låt om hur det är att vara rik, framgångsrik och olycklig:

I’m, like, ‘What the fuck is this?’ And he’s, like, ‘Well, what do you mean, it’s the truth. It’s just who I am, it’s my life.’ And I’m, like, ‘This is bullshit. People don’t need you talking about your life. Nobody gives a shit about your life. They need you for their lives. That’s your thing. Giving some logic and reason and sympathy and passion to this cold, fragmented, confusing world—that’s your gift. Explaining their lives to them. Their lives, not yours.’ And we fought and fought and fought and fought. He says ‘Fuck you,’ I say ‘Fuck you.’ I think something in what I said probably resonated.

Som Westcoast-Niko säger i Mikrofonkåt: “Det skjuts kanske inte 100 snubbar om dagen, men jag kan tänka mig att det känns som om det gör det” (Strage 2001:167). Folk vill inte höra låtar om Jessica Springsteen.

Bättre tv

februari 20, 2013. No comments.

Varför är verklighetens tv-program inte lika bra som de i 30 Rock?

Jag tänker framför allt på MILF Island.

Eller Homonyms. När kommer det?

Årets nyhetstyp

januari 5, 2013. No comments.

Ni vet alla vad nyheterna handlade om 2012. En typ av nyheter sticker dock ut, och det är nyheter om hål i vägar, illustrerat med foton av män i nämnda hål.

Det första exemplet är motorjournalisten Lars-Åke Krantz, som bott vid en väg i 30 år och aldrig verkar ha slutat tro att den en dag skulle komma att asfalteras. Och som visar exakt hur djupt hålet är. Stig Höglander i Jakobslund har en del att lära.

Den här typen av journalistik verkar dock inte vara ett svenskt påfund. Det äldsta exemplet jag hittat kommer från Norge. Där är hålen ännu större, och av allt att döma en angelägenhet även för kvinnor.

Årets låt

december 16, 2012. No comments.

Jag har även gjort en Spotifylista, där den finns med.

Gangnam Style Hitler

december 15, 2012. No comments.

Det här känns som en årssammanfattning så god som någon.

Tipstack: Kajsa.

Årets plagg

december 6, 2012. No comments.

Det här är inte en modeblogg, men frågan är om jag någonsin lagt ner så mycket tid på att få tag i ett plagg som jag gjorde när jag försökte köpa Barbours Jackdaw Shirt. Den sålde slut i många webbshoppar på ingen tid alls, åtminstone i den mindre storlekarna. Dessutom ville de flesta bara sälja den till boende på de brittiska öarna. Inte ens när jag skaffade ett Borderlinx-konto, med en adress i England, kunde jag köpa skjortan. Så måna var de om att hålla plagget för sig själva, britterna. Det finns iofs ett svenskt alternativ om man vill ha fågelmönstrade plagg, men det var lite i dyraste laget. Så jag får bittert blogga om vad som utan tvekan måste vara årets plagg i stället.

Source: unionmadegoods.com via Olle on Pinterest

(Bubblare i denna kategori är Fjällrävens orange grönlandsjacka, fast den inte är mönstrad.)

Call Girl – en kortrecension

november 12, 2012. No comments.

Fyra saker var dåliga med den här filmen.

Längden (140 min). Få filmer vinner något på att vara längre än två timmar. Mindre är, som det heter, ofta mer.
Musiken. Man behöver inte hamra in allting för att få publiken att förstå att NU ÄR DET SPÄNNANDE. Less is more, än en gång.
Snutfilmsklyschorna. Som av en händelse får den (någorlunda) unge, idealistiske polisen samarbeta med en gråhårig, något mera cynisk kollega som naturligtvis inte har långt kvar till pensionen. Och det slutar inte där, men eftersom jag ändå rekommenderar filmen ska jag inte avslöja mer här. De äter i alla fall inte munkar.
Palme-kopplingen. Det finns tillräckligt mycket i den här historien för att man inte ska behöva ha med en statsminister som är väldigt lik Palme, och inte bara pratar som honom utan ibland även säger samma saker. Det skymmer snarare det allmängiltiga i historien, framför allt frågan om hur det hade gått om samma sak hänt idag.

Men i övrigt var filmen bra, och jag rekommenderar den. Sen är jag kanske lite sur för att jag missade Magnus Carlsons cameoroll, även om jag bara har mig själv att skylla. Efter att ha sett en recension på SVT Play vet jag i alla fall vilken roll Klas Östergren spelade

Kawaii

oktober 10, 2012. No comments.

Japan motsvarade förväntningarna/fördomarna på många områden, och ett av dem var graden av kawaii. Jag skulle nästan säga att majoriteten av skyltarna med bilder som jag såg hade gulliga motiv, framför allt med djur på. Eller fantasifigurer, eller barn i djurkostymer.

Jag hittade även en skylt som var ganska kawaii, men med ett riktigt djur på.

Sedan finns det även saker som är kawaii, och som inte fyller någon praktisk funktion.

Även politiska protester kan vara kawaii. Bilden är hämtad härifrån.

Frågan är dock om inte transportföretaget Yamatos logga är mest kawaii av allt. Kanske inte så mycket p.g.a. den grafiska utformningen – den är lite för stiliserad för att verkligen vara kawaii – som om man tänker på vad den faktiskt föreställer.

Japan: den kulinariska resan

september 23, 2012. No comments.

Ni är naturligtvis nyfikna på vad jag åt (och drack) när jag var i Japan.

Japaner, japaner, japaner

augusti 30, 2012. No comments.

Vi har alla hört om hur japanska företag tidigare i princip erbjöd livstids anställning, men hur de ekonomiska kriserna under 90-talet ändrade på detta. Men som turist i Tokyo kan åtminstone inte jag låta bli att undra vad alla människor egentligen gör, och om de behövs. Jag har hört en annan svensk göra samma observation, efter bara några få dagar i Tokyo. Några exempel på dessa yrken är de som står i kassan på en del restauranger (och alltså inte även tar emot beställningar, vilket är det vanligaste), samt männen i uniform som dirigerar trafik vid byggarbetsplatser. I kollektivtrafiken hittar man också en uppsjö av personer i olika typer av uniformer, som mest verkar ha till uppgift att se till att folk hittar rätt och att de ute går för nära plattformens kant och liknande. Olika typer av vakter, med oklara arbetsuppgifter, står över huvud taget utplacerade lite varstans i Tokyo. Utanför ett konstmuseum stod en kvinna vars enda uppgift verkade vara att förklara för turister att stället var stängt.

Den andra svensken ville effektivisera, om hen skulle ha haft makten, vill säga. Själv tycker jag att det är fint att alla dessa människor får plats i arbetslivet, om inte annat för att de utgör en kontrast till bilden av Japan som ett supereffektivt framstegsland.