Ég er svo fokking emo

Det första jag tänkte när jag såg den här var att fler rappare borde stoppa in t-shirten. Sedan såg jag att någon på reddit kallade videon “isländsk zef“. Nu vet jag inte vad jag tycker längre.

Men det vore kul om en svensk rappare spelade in en video på Kinnekulle ring.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

En psykopat med Linkedin-konto

För några år sedan fick jag Bingo Rimérs självbiografi i present. När jag läste den fick jag känslan av att Rimér är en människa som helt saknar spärrar, och nog skulle kunna vara kapabel till att göra nästan vad som helst. Men som nöjer sig med att vara flickfotograf (som han själv kallar det).

Jag kom att tänka på Rimér igår, när jag såg Nightcrawler på bio. Jag borde inte slänga mig med psykiatriska diagnoser hit och dit, men gör det ändå: Jake Gyllenhaals rollfigur Lou Bloom är en psykopat. Av en ren tillfällighet hittar han något som han är bra på, och kan tjäna pengar på: att filma brotts- och olycksplatser och sälja materialet till en tv-station. Det är en karriär som klippt och skuren för någon som saknar spärrar. (Kevin Rahm, som spelar Ted i Mad Men, spelar en chef på tv-kanalen som blir mer och mer förfärad över bilderna Lou kommer in med – han gör precis samma min som i Mad Men, när Don Draper gör någon av sina pitcher, och den fungerar lika bra här. Kanske fick han rollen bara för den minen.) Lou Bloom hamnar mellan Bingo Rimér och en massmördare på min psykopat-skala.

Men Bloom har en annan egenhet också: han har läst på, även om det är oklart var. “Internet”, verkar vara hans eget svar, vilket får mig att tänka på Anders Behring Breivik (även om jag inte vill göra några jämförelser i övrigt). Bloom rabblar statistik, känner till tv-journalisternas ekonomiska situation, och sprider managementklyschor och livsvisdomar av den typ man kan hitta på Linkedin omkring sig (min personliga favorit: “Do you know what fear stands for? False Evidence Appearing Real.”). Den som måste stå ut med detta är hans praktikant, sedermera vice VD:n i företaget, Rick.

Hur det går för någon i filmen ska jag inte avslöja. Gå och se den, om ni klarar av en film som innehåller närbilder på trafikolycksoffer.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Årets låt (objektivt sett)

Den här låten kom inte i år, och det finns nog några som jag har hört mer under året. Men det här är den låt som jag har hört spelas på flest olika ställen: på P3, på mitt jobb, på releasefesten för Novell-boken och på gymmet. Därför känns den som det här årets mest spridda låt. Dessutom måste den väl vara Mike Will Made Its första pophit?

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Det enda inlägg du behöver läsa om fransk rap

På sistone har jag lagt en del tid på att leta efter bra fransk hiphop, eller rap som de säger i Frankrike. Det har gått sådär. Men vi tar det från början. Jag kanske har fel, men fanns det inte en tid när den näst bästa hiphopen ansågs komma från Frankrike? Saian Supa Crew åkte på turné och spelade bl.a. i Sverige, DN skickade Fredrik Strage till Frankrike för att intervjua Soprano och La Fouine, t.o.m. 113 spelade i Sverige.

Idag kommer en av världens största (kanske den största just nu) rappare från Kanada, den f.d. svenska ambassadören i Vietnam har en son som rappar och åker på turné i USA, och en och annan svensk (däribland jag) lyssnar på dansk och norsk hiphop. Det har hänt en hel del.

Fransk hiphop ser ofta ut, och låter, som i videon ovan. Det enda som saknas är en PSG-tröja (eftersom Kaaris är från Parisområdet) och motorcyklar som kör på bakhjulet. Annars har de fått med allt, d.v.s.

  • vapen
  • sportbilar som kör med dörrarna uppfällda
  • lättklädda kvinnor
  • biffiga män i bar överkropp
  • masker
  • folk som pekar finger mot kameran (För det gjorde de väl i den här videon? Jag orkar inte kolla igen bara för att se om det stämmer.)
  • tröjor med en departementssiffra

Vill man väldigt gärna se just motorcyklar kan man se den här videon. Inga PSG-tröjor där heller, men så är gänget från Lille.

Jag tycker inte det här är jätteroligt, som ni ni nog förstår. Men jag har faktiskt hittat en del grejer som jag tycker är bra också. Den här videon gillar jag, och jag gillar beatet, men rappen är mindre bra.

Jag trodde att låttiteln Ninety five syftade på Sneazzys departement, men 1995 är tydligen namnet på gruppen där han är medlem, och den gruppen delar medlemmar med L’Entourage (och den här låttiteln måste syfta på rapparnas hemort, d.v.s. Paris).

Det här är väl bra, men kanske inte så nyskapande och… bruksigt, som VBDFR-folket kanske skulle ha sagt. Det går definitivt att lyssna på, men känns inte så spännande. En annan bruksrap-låt, som jag tycker är lite bättre, är den här, av gruppen Butter Bullets (!). Dessutom är det ju alltid kul med en rappare i poncho.

Nu till det jag tycker är bra på riktigt. För letandet har gett mig en ny favorit: Aladin 135, som är väldigt ung (han har en EP på Spotify som heter Knappt myndig), antagligen kommer från Paris och i den här videon klär han sig som alla franska kickers (wesh tror jag de kallas på franska) gjorde när jag bodde i Aix-en-Provence för 13 år sen.

Aladin är med i ett crew, Panama Bende, där man också hittar La Confrérie. Det är dock ingen i crewet som har gjort det här beatet.

I samma crew hittar vi också Lesram.

Det här tycker jag alltså är bra, men låter det inte lite mycket 90-tal? Över huvud taget verkar franska rappare vara livrädda för att göra musik som skulle kunna vara något annat än hiphop. Jag ska inte säga att det alltid blir bra när rappare gör pop. Jag är egentligen inte superförtjust i Lorentz, och jag gillar Nikki Minaj bäst när hon är hård och rappar, men den franska hiphopen skulle verkligen behöva minst en Lorentz och en Nikki. Över huvud taget verkar det finnas alldeles för få kvinnor i fransk rap.

 

113 gjorde en låt tillsammans med Thomas Bangalter 2001. Det verkar dock inte ha gjort något större intryck på dagens franska rappare, vilket är synd. Dessutom tyder ju videon på nån sorts humor, även om jag inte tycker den är särskilt rolig.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Dagens i-landsproblem

Ni vet när man har hittat en norsk version av en låt, som man gillar, och har fått den på hjärnan men inte förstår texten. Så man måste tralla på originalet, som är mycket sämre, istället.

Döjobbitäre.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

L’Estonie, huit points

En gång i tiden tyckte jag att det var viktigt att skilja på sånt som innehöll humor och sånt som inte gjorde det. Det gällde tv-spel, musik och kanske också kläder, jag minns inte riktigt. Konsekvensen av det blev att jag missade humorn i en hel del företeelser (Megaman-spelen är kanske det mest uppenbara exemplet), men också allvaret i andra.

Jag kom att tänka på mitt forna jag när jag hittade den här texten, om den estniske rapparen Tommy Cash. Skribenten var först övertygad om att det var ett skämt, men ändrade sig senare. Jag har lite svårt att se varför det skulle vara ett skämt, faktiskt. Framför allt tror jag (vilket ju Lucas Garrison, som skrivit texten, också kommer fram till) att det här är ett riktigt smart sätt att nå ut med sin musik i dessa Soundcloud- och Youtube-tider.

Visst finns det humor i projektet Tommy Cash. Men utan humorn skulle jag ha svårt att uppskatta artister som Devin the Dude, Niki Minaj och Lil Wayne. Och man kan tycka vad man vill om accenten, men jag tror att det är ett smart sätt att särskilja sig, och dessutom blir det nog svårare att anklaga honom för att spela ghetto när han rappar med en överdriven “östeuropeisk” accent. Också ett sätt att säga sanningen fast man ljuger, om man så vill.

Är Tommy Cash konstigare än Riff Raff? Jag tycker inte det. Att han betraktas som så extremt märklig beror nog mest på att han kommer från Estland.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Montpelliers svar på Hammarby sjöstad

Om man är från den fantastiska staden Montpellier, och gör en låt där man reppar sin hemstad, varför gör man då en video som till största delen är inspelad i stadens svar på Hammarby sjöstad? Kan det vara så enkelt som att det var mer riskfritt att sitta på huven till en rullande bil i den stadsdelen än i de gamla delarna av staden?

(Videon är två år gammal, men Joke är en ny bekantskap för mig.)

Jag är nog mest besviken eftersom jag är svag för “visa upp sin hood”-videor. Och i brist på sådana funkar ju alltid den franska genren hårda snubbar framför ett HLM* (även om just den här videon även verkar vara inspelad i de gamla delarna av Marseille).

*HLM=habitiation à loyer modéré

Facebook Twitter Tumblr Plusone