Det där blev ju inte så bra…

Hur kommer det sig att musikvideor där det ska skojas med sexismen i hiphopvideor (och dancehallditon) blir minst lika sexistiska?

Tre exempel, i kronologisk ordning:

 

De enda som har lyckats är duon Chris Cunningham och Richard D James. Deras video är dessutom äldst av dessa fyra.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

På gott och ont

Det är uppenbarligen inom hiphopen det händer nu för tiden. På gott.

Och på ont (känsliga läsare, tittare och lyssnare varnas – på fullt allvar).

Och så, som en bonus, ännu en rappare med originell frisyr.

De två första hittade jag via Vad blir det för rap, och den tredje på Jubel.fm,

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Att rasa mot något som inte finns

Ingen har nog missat ordet normcore, och ingen har nog heller riktigt förstått vad det innebär, även om den här Stockholmsnatt-strippen gör ett mycket pedagogiskt försök att förklara vad det handlar om. Det kanske inte är så konstigt att ingen riktigt har förstått det hela. Det verkar nämligen som normcore är en trend som inte finns.

Det har dock inte hindrat flera skribenter från att kritisera trenden. Som alltså inte finns. Och jag tror att vi har flera texter som kritiserar normcore att vänta oss. Det mesta känns nämligen från vaskningen, en trend som fick många att se rött, men som få hade bevittnat. Enligt den här artikeln förekom det, framför allt i Visby, men särskilt vanligt verkar det inte ha varit. Vill man fördjupa sig mer i ämnet kan man läsa den här, väldigt DN-mässiga texten, komplett med uttalande från trendanalytiker och allt.

Det hela påminner lite om myten om tiggarligorna. Det spelar ingen roll hur många gånger polisen (som ju borde veta) dementerar påståenden om organiserade tiggarligor: ryktet dyker bara upp igen, bl.a. i form av lappen i Sävja.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Anderson-ligan

Jag har sett fem Wes Anderson-filmer. Den senaste av dem var The Grand Budapest Hotel, som jag såg igår. Jag ger den tre lila frackar (eller är det en jackett som Monsieur Gustave bär?) av fem möjliga. Anledningen till detta är framför allt att den innehöll lite för mycket action, och lite för lite svärta för min smak.

Filmen fick mig också att tänka på en annan sak, och jag är medveten om att jag slår in öppna dörrar nu. Eftersom Anderson är så förtjust i vissa visuella lösningar, och eftersom han alltid arbetar med samma grupp av (manliga) skådespelare, åtminstone delvis, känns det som hans filmer ingår i en serie. Att se flera Wes Anderson-filmer är lite som att se flera filmer om Jönsson-ligan.

Sedan undrar jag också varför det inte kunde vara Bob Balaban eller Waris Ahluwalia som dök upp i bilen när Zero och Gustave står och huttrar på ett fält.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Throwback Thursday: Min stora sorg

Den här videon är alldeles för ny för att jag ska kunna ha något nostalgiskt förhållande till vare sig den eller själva låten. Dock dyker en gammal kollega från postterminalen i Tomteboda, där jag jobbade sommaren 2004, upp i slutet.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Staten Islands svar på Bob Hund

Bob Hund har ju de senaste åren blivit mer och mer konceptuella. De har bl.a. sålt sina instrument och släppt en singel i form av en dubplate som bara kunde spelas 30 gånger monterad på en skivspelare.

Förra veckan fick jag veta att en betydligt mer känd grupp kommer att ta efter dem. Wu-Tang Clan kommer att släppa sitt nästa album i ett enda exemplar, och sälja det till högstbjudande. Egentligen precis samma sak som Bob Hund gjorde för några år sedan, men mer ghetto fab. Och med möjligheten att spela skivan mer än 30 gånger.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Throwback Thursday: Ison & Fille

Det är mycket Ison & Fille i medierna nu. Vad jag minns spelades den här låten en hel del på Guskelov i Norrköping våren 2003. Några år senare jobbade jag natt på postterminalen i Årsta tillsammans med Fille (och Sabo). Jag var alldeles för starstruck för att någonsin våga prata med honom, utom en gång när han hade glömt sitt passerkort och jag släppte ut honom på morgonen. Jag vågade inte säga nåt om hans musik då heller.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Poeten och åsikterna

Jag kan egentligen ingenting om poesi, och jag arbetar inte i förlagsbranschen. Men att en diktsamling säljer i 100 000 exemplar, att kalla det för “något utöver det vanliga” är en underdrift, var i världen det än sker. Och det har skett i Danmark, ett land med 5,5 miljoner invånare.

När jag hörde om Yahya Hassan på radion lyssnade jag med ganska stort intresse, inte minst eftersom de nämnde den konflikt som han har orsakat i sitt hemland. Jag tror att jag också tänkte att det här var den typen av person som många skulle att komma använda sig av för att föra fram sina egna budskap. Och om jag nu tänkte så, då tänkte jag också att det måste kännas ironiskt att detta händer just en poet. Jag har svårt att tro att det annars diskuteras poesi i de danska lunchrummen (även om det kanske sker oftare än i Sverige).

Följande är naturligtvis alltid sant, men det känns extra påtagligt när det kommer till Yahya Hassan: ens åsikt om honom säger mer om en själv än om honom. Lars Gustafsson jämför hans skrivande med Sartres här, bara en sån sak.

Hassan själv säger till DN : “Jag är ­ansvarig för mina ord, inte för hur andra läser dem”. I en intervju i P1 jämförde han sina dikter med en ost, och sa att man inte kunde hålla kon ansvarig för hur de som köper osten sedan väljer att använda den. Det är inte svårt för mig att hålla med. Det känns nästan som om jag hade kunnat skriva den här texten utan att ens ha varit på plats. Vilket jag naturligtvis tror att Therese Bohman var, jag har ingen anledning att tvivla på hennes yrkesheder.

 

Facebook Twitter Tumblr Plusone