Ribbing och Seinfeld

Magdalena RibbingJag är ganska sen på den här bollen, men i veckan fick jag veta att någon eller några under en tid har skickat frågor till Magdalena Ribbing som rör situationer hämtade från Seinfeld. Frågorna och svaren finns samlade här.

Det verkar dock som Dn upptäckte vad som var i görningen, för de har plockat bort inläggen från sin sajt. Upphovspersonerna hävdar att de kommer att skicka nya frågor, hämtade från en annan tv-serie.

Jag hoppas att inte syftet har varit att driva med Ribbing, och jag har inte heller fått intrycket att det var så. När det gäller frågan om vilken som blir nästa serie hoppas jag (föga förvånande) på 30 Rock eller Arrested Development..

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Det där blev ju inte så bra…

Hur kommer det sig att musikvideor där det ska skojas med sexismen i hiphopvideor (och dancehallditon) blir minst lika sexistiska?

Tre exempel, i kronologisk ordning:

 

De enda som har lyckats är duon Chris Cunningham och Richard D James. Deras video är dessutom äldst av dessa fyra.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

På gott och ont

Det är uppenbarligen inom hiphopen det händer nu för tiden. På gott.

Och på ont (känsliga läsare, tittare och lyssnare varnas – på fullt allvar).

Och så, som en bonus, ännu en rappare med originell frisyr.

De två första hittade jag via Vad blir det för rap, och den tredje på Jubel.fm,

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Att rasa mot något som inte finns

Ingen har nog missat ordet normcore, och ingen har nog heller riktigt förstått vad det innebär, även om den här Stockholmsnatt-strippen gör ett mycket pedagogiskt försök att förklara vad det handlar om. Det kanske inte är så konstigt att ingen riktigt har förstått det hela. Det verkar nämligen som normcore är en trend som inte finns.

Det har dock inte hindrat flera skribenter från att kritisera trenden. Som alltså inte finns. Och jag tror att vi har flera texter som kritiserar normcore att vänta oss. Det mesta känns nämligen från vaskningen, en trend som fick många att se rött, men som få hade bevittnat. Enligt den här artikeln förekom det, framför allt i Visby, men särskilt vanligt verkar det inte ha varit. Vill man fördjupa sig mer i ämnet kan man läsa den här, väldigt DN-mässiga texten, komplett med uttalande från trendanalytiker och allt.

Det hela påminner lite om myten om tiggarligorna. Det spelar ingen roll hur många gånger polisen (som ju borde veta) dementerar påståenden om organiserade tiggarligor: ryktet dyker bara upp igen, bl.a. i form av lappen i Sävja.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Anderson-ligan

Jag har sett fem Wes Anderson-filmer. Den senaste av dem var The Grand Budapest Hotel, som jag såg igår. Jag ger den tre lila frackar (eller är det en jackett som Monsieur Gustave bär?) av fem möjliga. Anledningen till detta är framför allt att den innehöll lite för mycket action, och lite för lite svärta för min smak.

Filmen fick mig också att tänka på en annan sak, och jag är medveten om att jag slår in öppna dörrar nu. Eftersom Anderson är så förtjust i vissa visuella lösningar, och eftersom han alltid arbetar med samma grupp av (manliga) skådespelare, åtminstone delvis, känns det som hans filmer ingår i en serie. Att se flera Wes Anderson-filmer är lite som att se flera filmer om Jönsson-ligan.

Sedan undrar jag också varför det inte kunde vara Bob Balaban eller Waris Ahluwalia som dök upp i bilen när Zero och Gustave står och huttrar på ett fält.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Throwback Thursday: Min stora sorg

Den här videon är alldeles för ny för att jag ska kunna ha något nostalgiskt förhållande till vare sig den eller själva låten. Dock dyker en gammal kollega från postterminalen i Tomteboda, där jag jobbade sommaren 2004, upp i slutet.

Facebook Twitter Tumblr Plusone

Staten Islands svar på Bob Hund

Bob Hund har ju de senaste åren blivit mer och mer konceptuella. De har bl.a. sålt sina instrument och släppt en singel i form av en dubplate som bara kunde spelas 30 gånger monterad på en skivspelare.

Förra veckan fick jag veta att en betydligt mer känd grupp kommer att ta efter dem. Wu-Tang Clan kommer att släppa sitt nästa album i ett enda exemplar, och sälja det till högstbjudande. Egentligen precis samma sak som Bob Hund gjorde för några år sedan, men mer ghetto fab. Och med möjligheten att spela skivan mer än 30 gånger.

Facebook Twitter Tumblr Plusone